För något år sedan satt jag på treans buss på väg hem från mitt arbete på Södersjukhusets Smärtmottagning och fick uppleva hur en busschafför med fasthet och samtidigt med hjärta och skicklighet förgyllde dagen för en alkoholpåverkad man som steg på bussen och åkte några stationer på söder, se blogg som repriseras i kommande inlägg "Om bekräftelsens betydelse".
Idag satt jag på samma buss på väg till min favoritrestaurang, Hermitage, i Gamla Stan. Vid Tegelbacken hade bussen rört sig några meter från busstationen då en, till synes mycket snäll man med bedjande blick försökte beveka busschaffören att öppna dörren så att han skulle ha fått åka med. Ja de flesta vet nog att man som busschafför inte fåt ta ombord passagerare när man lämnat busshållplatsen, i alla fall tror jag att det är så.
I kontrast till den hjärtlige busschaffören som jag gladde mig åt för några år sedan lutar denna chafför sig över ratten och stirrar tomögt på den snälle mannen utanför bussdörren för att sedan bara åka iväg utan försök till kommunikation med mannen.
Lite räddhågset blängde han på mig som satt snett bakom som om han försökte kolla in om någon hade lagt märke till hur han handlade. Jag fick en känsla av att han skämdes i tysthet men dock det var så han gjorde.
Ska vi bespotta och begabba en person som uppvisar så lite hjärtlighet och medmänsklighet eller hur ska vi förstå situationen och vad skulle konsekvensen behöva bli om man vill ha någon förändring tillstånd i liknande situationer?
För mig blev det en trist händelse att få uppleva!
Hur hade chaffören med sig själv? Hade han arbetat ett långt pass? Hade han till och med fått köra någon extra runda med buss 3 för att någon kollega av någon anledning inte löst av honom. Hade han bråkat med frugan eller barnen?
Hur ska vi alla handskas med det som är eller blir för mycket och skapar ett påtagligt inre stresstillstånd? Det jag bevittnade är ju inte ovanligt utan tyvärr allt för vanligt förekommande.
Blir inte vi alla känslomässigt kalla när vi drabbas av trötthet och höga inre stresstillstånd. På den fråga skulle jag vilja svara ett obetingat ja.
Kan det vara så att han inte upplevde att han varken hade val eller visste hur man skulle komma tillrätta med den stress som har tendenser att samlas inom oss alla om omständigheterna i livet blir besvärliga.
Fanns det ingen övertrycksventil i form av en kollega, vän, partner etc som kunde ha hjälp honom till stressbefrielse och därigenom möjligter till ett vänligt bemötande av en medmänniska.
Fanns förutsättningarna över huvud taget? Hade han kanske samma sinneinställning till vardags som gjorde det vanligt för honom att regagera så?
Ska man vara krass så var det ju bara så att säkerhetsförskriftena behövde efterlevas trots att det på ytan såg ut att vara en ofarlig sak att släppa in den till synes snälle bedjande mannen.
Kan det vara så att vi alla behöver förstå att säkerheten inte bara är till för andra utan även för oss själva och som sagt det går ju fler bussar och temperaturen var tjänlig, 11 grader celcius.
Om man kan titta på den situation man befinner sig lite mindre jäktat så kanske det till och med vara ok och även en positiv utmaning att inte jäkta genom livet. Mindre stress gör det mer möjligt för oss alla att fungera, ja det tror jag att ni alla håller med mig om! Frågan är bara hur man ska förhålla sig till stress!? Mer om detta i kommande inlägg.