Om bekräftelsens betydelse
Hur många gånger har jag inte suttit på i den blå bussen på väg hem från Södersjukhuset.Denna gången, som så många gånget tidigare, behagligt trött efter många möten med medmänniskor – mina patienter och med mottagningens personal.
Jag/vi passerade Skanstull och noterade, i mitt perifera varseblivande, att människor steg på och av. Väl kommen i höjd med korsningen Renstiernas Gata och Åsögatan blev jag varse något som bröt det vanliga. Jag lade märke till hur en man, en överförfriskad man, klev på bussen. Det var ju lite väl tidigt så det var nog ganska klart att denna man hade påtagliga alkoholproblem och med sannolikhet, som del i problematiken, även andra problem i livet tänkte jag.
”Jag är född i Sofia” skrek han när han vinglade in i bussen! För dig som inte har kännedom om Stockholm är Sofia en stadsdel på Söder i Stockholm.
Han fortsatte att skrika och argumentera, för någonting som jag inte uppfattade, så mycket att busschaffören fann anledning att gripa tag i den mikrofon, som finns vid förarsätet i alla bussar, och säga till mannen. Det blev tydligt i hans sätt att tala till den berusade att han kände ansvar för sina passagerare. Han presterade ett ultimatum i stil med ”…om du inte sitter ner och är tyst så får du inte åka vidare med bussen… Den alkoholpåverkade mannen tystnade sakta.
Uppenbarligen skulle den vinglige mannen kliva av bara några hållplatser längre fram längs bussen väg, vid Slussen, så han kom vinglande fram och ställde sig parallellt med min plats som var den plats som var närmast chaffören.
Mannen öppnade munnen, nu med en lägre stämma men med samma innehåll, ”…..jag är född i Sofia på xxxx-gatan……” Som från ingenstans, helt oförutsägbart, kom chafförens kommentar ”….det är jag också….jag växte upp på xxxx-gatan …….”
Allting stannade till på ett märkbart och underligt sätt. Det som allt mer började likna en envig, kanske till och med på det fysiska planet, mellan två personer utvecklades plötsligt till ett, alkoholpåverkan till trots, trevligt samtal kring var dessa män hade lekt som barn.
Någon plingade och bussen stannade till vid Slussen och den påverkade mannen klev av på ett sätt som antydde ”tillfredsställelse med dagen verk”. I hans, av påtaglig glädje präglade rörelsemönster, fanns nästan inga spår av frustration och ej heller fann jag anledning att reflektera kring eventuella bakgrundsproblem. Det är bara några minuters väg mellan korsningen Renstiernas Gata/Åsögatan och Slussen!
Jag kunde inte hålla mig! Jag var så imponerad av den följsamhet och den förmåga som denne, för mig okände man busschaffören på linje 3 i Stockholms innerstad, besatt. Vid Landstingshuset på Kungsholmen, där jag klev av, gick jag de få stegen fram till honom och uttryckte min beundran.
Titta gärna på länken till en mycket prisbemängd film ”Validation” på min Bloggroll. Filmen lyfter, på en fint, gulligt och skojfriskt sätt, fram vikten av att positivt bekräfta andra medmänniskor. Bekräftande kan ju ske på många olika sätt och i olika mer eller mindre provocerande situationer men är i alla situationer mycket viktigt för att relationer ska kunna vara konstruktiva.
Se gärna videon av Kuenne "Validation", om bekräftelsens betydelse.
Den stirrande busschaffören
För något år sedan satt jag på treans buss på väg hem från mitt arbete på Södersjukhusets Smärtmottagning och fick uppleva hur en busschafför med fasthet och samtidigt med hjärta och skicklighet förgyllde dagen för en alkoholpåverkad man som steg på bussen och åkte några stationer på söder, se blogg som repriseras i kommande inlägg "Om bekräftelsens betydelse".
Idag satt jag på samma buss på väg till min favoritrestaurang, Hermitage, i Gamla Stan. Vid Tegelbacken hade bussen rört sig några meter från busstationen då en, till synes mycket snäll man med bedjande blick försökte beveka busschaffören att öppna dörren så att han skulle ha fått åka med. Ja de flesta vet nog att man som busschafför inte fåt ta ombord passagerare när man lämnat busshållplatsen, i alla fall tror jag att det är så.
I kontrast till den hjärtlige busschaffören som jag gladde mig åt för några år sedan lutar denna chafför sig över ratten och stirrar tomögt på den snälle mannen utanför bussdörren för att sedan bara åka iväg utan försök till kommunikation med mannen.
Lite räddhågset blängde han på mig som satt snett bakom som om han försökte kolla in om någon hade lagt märke till hur han handlade. Jag fick en känsla av att han skämdes i tysthet men dock det var så han gjorde.
Ska vi bespotta och begabba en person som uppvisar så lite hjärtlighet och medmänsklighet eller hur ska vi förstå situationen och vad skulle konsekvensen behöva bli om man vill ha någon förändring tillstånd i liknande situationer?
För mig blev det en trist händelse att få uppleva!
Hur hade chaffören med sig själv? Hade han arbetat ett långt pass? Hade han till och med fått köra någon extra runda med buss 3 för att någon kollega av någon anledning inte löst av honom. Hade han bråkat med frugan eller barnen?
Hur ska vi alla handskas med det som är eller blir för mycket och skapar ett påtagligt inre stresstillstånd? Det jag bevittnade är ju inte ovanligt utan tyvärr allt för vanligt förekommande.
Blir inte vi alla känslomässigt kalla när vi drabbas av trötthet och höga inre stresstillstånd. På den fråga skulle jag vilja svara ett obetingat ja.
Kan det vara så att han inte upplevde att han varken hade val eller visste hur man skulle komma tillrätta med den stress som har tendenser att samlas inom oss alla om omständigheterna i livet blir besvärliga.
Fanns det ingen övertrycksventil i form av en kollega, vän, partner etc som kunde ha hjälp honom till stressbefrielse och därigenom möjligter till ett vänligt bemötande av en medmänniska.
Fanns förutsättningarna över huvud taget? Hade han kanske hade samma sinneinställning till vardags som gjorde det vanligt att regagera så?
Ska man vara krass så var det ju bara så att säkerhetsförskriftena behövde efterlevas trots att det på ytan såg ut att vara en ofarlig sak att släppa in den till synes snälle bedjande mannen.
Kan det vara så att vi alla behöver förstå att säkerheten inte bara är till för andra utan även för oss själva och som sagt det går ju fler bussar och temperaturen var tjänlig, 11 grader celcius.
Om man kan titta på den situation man befinner sig lite mindre jäktat så kanske det till och med vara ok och även en positiv utmaning att inte jäkta genom livet. Mindre stress gör det mer möjligt för oss alla att fungera, ja det tror jag att ni alla håller med mig om! Frågan är bara hur man ska förhålla sig till stress!? Mer om detta i kommande inlägg.
Seendet som inte vet
För bra många år sedan kom jag att läsa en bok av en Zenmästarinna Toni Packer, "Seendet som inte vet".
Besynnerlig titel!? Vad kan den stå för? Vill inte vi alla som använder våra sinnen få "kläm på" olika saker eller…..?
Vad skulle dett innebära för oss om vi inbjöd oss att inte fastna så mycket vid olika företelser utan bara kunde vila vår uppmärksamhet på det man själv erfar, med något eller med alla sinnen?
Skulle denna förmåga att bara varsebli utan krav på att agera vara kanske den viktigaste tillgången i det prestationssamhälle som vi lever i?
Skulle detta kunna vara, kanske den viktigast övningen för att kunna finna stressbefrielse, som många människor, i alla fall i ord, säger sig längta efter?
Ja Toni Packer verkade vara klar på den punkten. Om vi all kan inbjuda oss att vila i varseblivande av det existerande i strörre grad så skulle livet kunna bli ett bättre liv att leva på många sätt. Varför bara springa runt…..
Om du tänker efter så finns det en hel del saker som jag och du inte behöver göra i våra liv, som vi i alla fall håller på med som om vi skulle leva för alltid.
Wu wei betyder ickeagerande, inte att förväxla med att vara lat, utan istället att göra det som man gör i balans utifrån sina egna resurser.
Bloggens titel och även mitt företags namn, Wuwei AB, valde jag för att ständigt få en påminnelse om vikten av inre balans.