Ord från en tidigare arrangör och kursdeltagare
Det viktigaste var att vi fick ord på saker som händer i mötet med patienter och som annars är svåra att benämna och vi fick mer handfasta sätt att jobba med det.
Vi fick redskap att hantera svåra situationer. Många gånger när vi hamnar i svåra situationer så handlar det om vår egen frustration när vi inte vet hur man ska hantera situationen. Genom att prova att utsätta oss för sådana situationer med exempel ur vår vardag, fick vi testa att hantera dessa på ett mer givande sätt för både patienten och oss själva.
I övningsexemplen hamnade flera av oss i konflikt med oss själva för vi visste inte hur vi skulle ta oss ur situationen på ett bra sätt. Då gjorde man bara något under tidspress för att man måste göra något, som i vardagen då man har bara 30 minuter per patient och dessa minuter börjar ta slut och nästa patient är på väg in. Då gör man bara något för att klara sig ur situationen för att man är stressad. Under kursen blev det klart att man hamnar i sådana situationer och det blev väldigt tydligt hur man kunde hantera dem. Det blev väldigt konkret.
Det som händer i en situation upprepas ofta i andra situationer så jag har haft stor användning av det jag lärde mig på kursen i mitt behandlingsarbete.
Det jag upplevde som problem hade andra av de 24 deltagande sjukgymnasterna också upplevt på liknande sätt. Även om vi var olika och jobbade med olika behandlingsmetoder så upptäckte vi att vi alla hamnade i liknande komplicerade situationer där det var svårt att komma vidare. Det medförde att vi fick ta del av så många olika exempel på liknande situationer och få olika infallsvinklar på problemen, eftersom vi alla blev engagerade i att finna vägar till konstruktiva förhållningssätt.
Det blev också tydligt att vi ibland ställs för svåra situationer där det inte finns några självklara svar. Ofta har man ju krav på sig själv som behandlare att man måste komma med svaret och om man inte kan det känns det som ett tillkortakommande. Nu fick vi lära oss att vi kunde lägga tillbaka bollen till patienten genom att t.ex säga: ”Nu har vi provat allt jag kan komma på. Har du någon idé om hur vi ska kunna gå vidare?” Det kunde man säga utan att känna att man gör ett dåligt jobb.
Patienten sitter ju där framför en och är det någon som är expert på sin smärta så är det väl han/hon. Istället för att få bollen hela tiden på sin egen planhalva lärde vi oss att få med patienten i spelet. Genialiskt, därför att om man kom med ett respektfullt förslag så kunde det visa sig att patienten inte alls var intresserad av spelet utan bara ville göra en straffspark. Inte konstigt att man som terapeut får huvudvärk då. I sådana fall kunde man avsluta behandlingen utan att känna sig som en dålig terapeut.
Jag fick konkret hjälp att lättare kunna hantera mötet med patienter och kommunikationen med svårhjälpta patienter blev bättre. Det är ju inte bara sjukgymnasten som är frustrerad över att inte kunna hjälpa, utan även patienten är ju frustrerad över att inte få hjälp med sina problem. Nu kunde man hitta en väg att hjälpa patienten att hitta svaren i sig själv. Det blev ett konstruktivt samtal som förbättrade kvaliteten på behandlingen.
Om man träffar patienter och inte riktigt har klart för sig hur man ska hitta ett behandlingsförslag så skapar det en osäkerhet hos behandlaren. Om man får hjälp att ställa vissa frågor kan man utforma behandlingen på ett mer konstruktivt sätt. Efter kursen kände jag mig bättre rustad att möta sådana situationer, vilket jag har haft väldigt stor nytta av.
Det blev också klart för mig att det ibland händer att man inte kan hjälpa en patient då det visar sig att patienten inte vill ha något svar eller lösning på problemen som man kan hjälpa till med och då är det ingen idé att fortsätta behandlingen. Då kan man avsluta utan att känna sig som en dålig terapeut.
Sammanfattningsvis kan man säga att kursen lärde mig ett grundläggande förhållningssätt i mötet med mig själv och med mina patienter. Jag blev mer fri från krav på mig själv att jag ska ha svar på allt, och att kunna göra patienten helt smärtfri osv vilket förut ledde till en tung börda. Om man kan göra sig fri från dessa krav kan man lyssna på ett öppnare sätt på sina patienter.
Lucas Steneker, leg. sjukgymnast, arrangör av den första kursen i Balansorienterad Terapi för distriktsjukgymnaster 2002
Lucas berättar om valet av kursledare:
"Det fanns inom primärvården och sjukhuset en stor kunskapstörst efter hur man behandlar patienter som har problem med smärta och stress i olika former. Som sjukgymnast är man mycket kroppsorienterad men det fanns ett behov av få mer kännedom om hur det mentala påverkar. Att jag valde Kjell Flodgren var pga att han både är psykolog med lång erfarenhet av behandling av patienter med långvarig smärta och samtidigt kroppsorienterad med sin långa erfarenhet av Taiji Quan. Jag hade ju tidigare deltagit i flera av hans kurser i Taiji Quan."