Lena Andersson Min bakgrund: I mitt arbete som sjukgymnast och för övrigt i mitt liv ser jag arbetet med stressbefrielse som det mest centrala. Stressbefrielse för mig är att behålla min balans och inte låta mitt sinne/medvetande fyllas på med inre stress av något slag, vare sig tankar om för mycket ogjort arbete, olösta problem, känslor i samband med konflikter, oro för något som kan hända, stress pga tidsbrist eller spänningar i nack-eller ryggmuskler som börjar kännas jobbiga. Jag vill behålla en känsla av vila i mig själv, i min kropp, i mitt sinne, så att jag kan lyssna öppet och se på mig själv och det som finns omkring mig med öppenhet, vilket ger mig möjlighet att tänka och agera konstruktivt. Hur har jag hamnat där? Jag tror det är många saker som har spelat in. Jag började mitt arbete som sjukgymnast för 27 år sedan i omsorgsverksamhet med utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna. Det var en stor utmaning för mig eftersom sjukgymnastutbildningen då inte innehöll särskilt många timmar om detta område. Det i behandlingsväg jag hade lärt mig byggde på att människor skulle kunna förstå instruktioner och utföra viljemässiga rörelser vilket inte var möjligt för flertalet av de människor med funktionshinder som jag mötte. Arbetet kom att handla mycket om att prova sig fram och tillsammans med andra yrkeskategorier försöka "klura ut" vad de personer vi mötte kunde förstå, så att våra insatser blev begripliga och möjliga att genomföra. Det fanns en stor frihet att prova olika metoder och behandlingsförslag och många gånger förvånades jag över att idéer som jag först var tveksam till innan jag provat visade sig fungera bra, vilket var mycket betydelsefullt för min fortsatta yrkesutveckling. Jag lärde mig tidigt att inte i förväg bedöma om en person skulle kunna lära sig utföra en aktivitet utan att det mest säkra sättet att få reda på om det var möjligt var att låta personen få tillräcklig tid att prova. Detta är vägledande för mig även idag i mitt arbete inom habilitering för vuxna. Fokus i arbetet har blivit personernas funktion och möjligheter och diagnosen har blivit mindre viktig. Arbetet med personer med neurologiska skador med påverkan på balansförmåga och koordination som begränsat deras funktion har lett mig in i att vilja undersöka vad som är normal funktion. Frågor som uppstod var: Vilka möjligheter till att förbättra balansförmåga finns hos en person med ett oskadat nervsystem och hur lär vi oss utföra rörelser? Det var några av de frågor jag hade när jag gick in i övande av Taiji Quan för att undersöka vad som hände när jag försökte förändra mitt eget rörelsemönster. I övandet uppstod nya frågor om vad som hindrar förändring av rörelsemönstret och vad som underlättar en förändring. Då menar jag inte bara motorik, nervsystem och balans utan jag lade märke till hur annat än kroppsliga faktorer som påverkade min möjlighet till inlärning och bibehållande av nya koordinationer. Jag upptäckte hur mycket psykets funktion påverkade, hur jag kunde använda psyket som underlättande faktor eller hur psyket kunde sabotera t.ex min förmåga att hålla balansen i rörelserna. Jag upptäckte även hur relationsmässig balans påverkade möjligheten till kroppslig balans, något som jag praktiskt och konkret har fått möjlighet att undersöka i övandet av "push hands" som jag regelbundet övat tillsammans med andra taijiquanutövare under de senaste 15 åren. Förutom det jag lärt av mina patienter och av mitt eget övande så har jag även influerats och inspirerats av olika kurser, föreläsningar och litteratur. Mitt intresse för Taiji Quan började när jag provade det under en konferens 1985 och därefter gick jag en tredagarskurs samma år. Mitt regelbundna övande kom igång 1988 efter en kurs i Taiji Quan som hette "Kroppspsykologi i teori och praktik" för sjukgymnaster och psykologer inom dåvarande omsorgsverksamheten. Därefter deltog jag i en kurs i kroppskännedom för sjukgymnaster 1989 (KROK hette det då) och under en stor del av 90-talet lyssnade jag intensivt och upprepade gånger på ljudband av den vietnamesiske zenmästaren Thich Nhat Hanh, "The practice of mindfulness in psychotherapy" vilket kom att påverka mycket av mitt arbete, mitt förhållningssätt till livet, möjlighet att släppa krav på mig själv och kunna vila mer i det jag gjorde. Samtidigt har sedan 1988 mitt övande i Taiji Quan fortsatt och jag har deltagit i många helg- och veckokurser under åren för ett flertal inhemska och utländska lärare. Sedan 1994 är min huvudlärare Kjell Flodgren. Jag har under flera år haft nytta av basala principer utgående från Taiji Quan i mitt arbete bland annat för personer med nedsatt balansförmåga. De senaste åren har jag även undervisat i Taiji Quan som friskvård för personal. En begynnande form av Balansorienterad Terapi kom jag först i kontakt med 1995-96 när jag deltog i Kjell Flodgrens kurser i vad som då kallades Integrativ rörelseterapi men som senare ändrats till ett mer passande namn eftersom det inte bara (eller ens alltid) handlar om rörelse. Jag började tillämpa en del principer från kurserna i mitt arbete främst för personer som förutom sin hjärnskada eller cp-skada innebärande balans- och koordinationsproblem också hade stressrelaterade besvär och jag hade under de första åren regelbunden handledning i arbetssättet. Jag ser inte Balansorienterad terapi som en behandlingsmetod utan mer som en möjlighet till en för mig själv och för mina patienter begriplig förklaringsmodell för hur olika faktorer inom oss samspelar mot balans eller obalans och utifrån detta kunna utforma enkla konkreta åtgärder för att bibehålla och främja balans och stressbefrielse inom alla dessa faktorer/aspekter - kroppsliga, psykiska, relationsmässiga och existentiella. Det kanske finns behov av att arbeta mest med en aspekt och bara lite i en annan, och senare under behandlingen kanske det blir mer aktuellt att fokusera på ett annat område, det som görs anpassas efter individens behov och möjligheter. Avgörande för mig har varit att jag erfarit hur kroppslig balans och bibehållande av stressbefrielse har krävt en påverkan på andra områden än bara kroppen för att bli möjlig, och att även hur kroppens obalans eller förhöjda spänning höjt stressnivån i de övriga, så för bestående effekt har påverkan på alla områden varit nödvändig.

Lena Andersson

Min bakgrund:

I mitt arbete som sjukgymnast och för övrigt i mitt liv ser jag arbetet med stressbefrielse som det mest centrala. Stressbefrielse för mig är att behålla min balans och inte låta mitt sinne/medvetande fyllas på med inre stress av något slag, vare sig tankar om för mycket ogjort arbete, olösta problem, känslor i samband med konflikter, oro för något som kan hända, stress pga tidsbrist eller spänningar i nack-eller ryggmuskler som börjar kännas jobbiga. Jag vill behålla en känsla av vila i mig själv, i min kropp, i mitt sinne, så att jag kan lyssna öppet och se på mig själv och det som finns omkring mig med öppenhet, vilket ger mig möjlighet att tänka och agera konstruktivt.

Hur har jag hamnat där?

Jag tror det är många saker som har spelat in. Jag började mitt arbete som sjukgymnast för 27 år sedan i omsorgsverksamhet med utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna. Det var en stor utmaning för mig eftersom sjukgymnastutbildningen då inte innehöll särskilt många timmar om detta område. Det i behandlingsväg jag hade lärt mig byggde på att människor skulle kunna förstå instruktioner och utföra viljemässiga rörelser vilket inte var möjligt för flertalet av de människor med funktionshinder som jag mötte. Arbetet kom att handla mycket om att prova sig fram och tillsammans med andra yrkeskategorier försöka "klura ut" vad de personer vi mötte kunde förstå, så att våra insatser blev begripliga och möjliga att genomföra. Det fanns en stor frihet att prova olika metoder och behandlingsförslag och många gånger förvånades jag över att idéer som jag först var tveksam till innan jag provat visade sig fungera bra, vilket var mycket betydelsefullt för min fortsatta yrkesutveckling. Jag lärde mig tidigt att inte i förväg bedöma om en person skulle kunna lära sig utföra en aktivitet utan att det mest säkra sättet att få reda på om det var möjligt var att låta personen få tillräcklig tid att prova. Detta är vägledande för mig även idag i mitt arbete inom habilitering för vuxna. Fokus i arbetet har blivit personernas funktion och möjligheter och diagnosen har blivit mindre viktig.

Arbetet med personer med neurologiska skador med påverkan på balansförmåga och koordination som begränsat deras funktion har lett mig in i att vilja undersöka vad som är normal funktion. Frågor som uppstod var: Vilka möjligheter till att förbättra balansförmåga finns hos en person med ett oskadat nervsystem och hur lär vi oss utföra rörelser? Det var några av de frågor jag hade när jag gick in i övande av Taiji Quan för att undersöka vad som hände när jag försökte förändra mitt eget rörelsemönster. I övandet uppstod nya frågor om vad som hindrar förändring av rörelsemönstret och vad som underlättar en förändring. Då menar jag inte bara motorik, nervsystem och balans utan jag lade märke till hur annat än kroppsliga faktorer som påverkade min möjlighet till inlärning och bibehållande av nya koordinationer. Jag upptäckte hur mycket psykets funktion påverkade, hur jag kunde använda psyket som underlättande faktor eller hur psyket kunde sabotera t.ex min förmåga att hålla balansen i rörelserna. Jag upptäckte även hur relationsmässig balans påverkade möjligheten till kroppslig balans, något som jag praktiskt och konkret har fått möjlighet att undersöka i övandet av "push hands" som jag regelbundet övat tillsammans med andra taijiquanutövare under de senaste 15 åren.

Förutom det jag lärt av mina patienter och av mitt eget övande så har jag även influerats och inspirerats av olika kurser, föreläsningar och litteratur. Mitt intresse för Taiji Quan började när jag provade det under en konferens 1985 och därefter gick jag en tredagarskurs samma år. Mitt regelbundna övande kom igång 1988 efter en kurs i Taiji Quan som hette "Kroppspsykologi i teori och praktik" för sjukgymnaster och psykologer inom dåvarande omsorgsverksamheten. Därefter deltog jag i en kurs i kroppskännedom för sjukgymnaster 1989 (KROK hette det då) och under en stor del av 90-talet lyssnade jag intensivt och upprepade gånger på ljudband av den vietnamesiske zenmästaren Thich Nhat Hanh, "The practice of mindfulness in psychotherapy" vilket kom att påverka mycket av mitt arbete, mitt förhållningssätt till livet, möjlighet att släppa krav på mig själv och kunna vila mer i det jag gjorde. Samtidigt har sedan 1988 mitt övande i Taiji Quan fortsatt och jag har deltagit i många helg- och veckokurser under åren för ett flertal inhemska och utländska lärare. Sedan 1994 är min huvudlärare Kjell Flodgren. Jag har under flera år haft nytta av basala principer utgående från Taiji Quan i mitt arbete bland annat för personer med nedsatt balansförmåga. De senaste åren har jag även undervisat i Taiji Quan som friskvård för personal.

En begynnande form av Balansorienterad Terapi kom jag först i kontakt med 1995-96 när jag deltog i Kjell Flodgrens kurser i vad som då kallades Integrativ rörelseterapi men som senare ändrats till ett mer passande namn eftersom det inte bara (eller ens alltid) handlar om rörelse. Jag började tillämpa en del principer från kurserna i mitt arbete främst för personer som förutom sin hjärnskada eller cp-skada innebärande balans- och koordinationsproblem också hade stressrelaterade besvär och jag hade under de första åren regelbunden handledning i arbetssättet. Jag ser inte Balansorienterad terapi som en behandlingsmetod utan mer som en möjlighet till en för mig själv och för mina patienter begriplig förklaringsmodell för hur olika faktorer inom oss samspelar mot balans eller obalans och utifrån detta kunna utforma enkla konkreta åtgärder för att bibehålla och främja balans och stressbefrielse inom alla dessa faktorer/aspekter - kroppsliga, psykiska, relationsmässiga och existentiella. Det kanske finns behov av att arbeta mest med en aspekt och bara lite i en annan, och senare under behandlingen kanske det blir mer aktuellt att fokusera på ett annat område, det som görs anpassas efter individens behov och möjligheter. Avgörande för mig har varit att jag erfarit hur kroppslig balans och bibehållande av stressbefrielse har krävt en påverkan på andra områden än bara kroppen för att bli möjlig, och att även hur kroppens obalans eller förhöjda spänning höjt stressnivån i de övriga, så för bestående effekt har påverkan på alla områden varit nödvändig.